Tack för ditt svar på mitt öppna brev till din kollega, tillika folkhälsominister, Maria Larsson.
Som du säkert noterat så skrev jag ditt namn istället för att titulera dig med Socialminister. Men det handlar mer om avsaknaden av förtroende för den titel du bär.
Det förvånar mig att du säger att folkhälsa och psykiatri ligger inom ditt ansvarsområde men i nästa stund så har Regeringen inte möjlighet att driva den psykiatriska vården då den primärt är Landstingens ansvarsområde.
Sen berättar du att Regeringen under åren 2009-2011 har satsat 2,7 miljarder i en särskild psykiatrisatsning. Där blir jag än mer förvånad. Anser du att det är en stor satsning eller tycker du att det räcker med den summan???
Vore du påläst så visste du att varje självmord kostar samhället 18,6 miljoner och att samhällets totala kostnader för cirka 1500 självmord per år uppgår till enorma 74 miljarder kronor. Alltså en slutlig nota på 222 miljarder under åren 2009-2011. Tycker du fortfarande att "satsningen" är tillräcklig???
Sen vet jag att statistiken för självmord har varit högre. Men den psykiska ohälsan har nog aldrig varit så katastrofal som den är idag. Vilket inte minst beror på den politik ni fört gentemot de utförsäkrade. Utförsäkrade som hamnat i en ohållbar situation där också barnen till flera av dem får betala priset i ökat utanförskap. Det utanförskap som ni sade er vilja minska men som istället ökar markant. Är du stolt över det eller ingick det i någon dold agenda???
Vidare talar du om att köerna till Bup har kortats. Va bra!!! Jag har också hört flera säga att de snabbare har kommit in när de har sökt hjälp. Jag har också på väldigt nära håll sett att det inte hjälper att komma in snabbt. Inte då det som erbjuds på Bup inte leder någonstans annat än till en ökad förtvivlan hos anhöriga och föräldrar till barn som snabbt behöver en vård värd att tala om. En minskad kö talar inte för en bättre psykiatri och kanske är det så att köerna minskat på grund av ett sviktande förtroende.
Sen saknar jag även underlag på det du skrev och lämnade länkar till då det enda som mötte mig vid den första länken var att sidan inte fanns. Men det gör ju samtidigt heller inte engagemanget och empatin i den politik du står för!!!
Det är dags att komma ner på jorden nu, Herr Hägglund, och det är dags att göra skäl för din titel. Det kanske är på tiden att du borstar av bibeln och läser på vad Jesus stod för och gå ut och göra lite nytta för de människor som idag står utan hopp om förändringar.
Jag tror på hoppet och jag tror också på människan. Jag dömer inte. Jag förnedrar inte och jag har definitivt inga fördomar som jag låter avgöra hur jag bemöter mina medmänniskor. Men...jag litar definitivt inte på politiker.
Därför så ber jag dig, bevisa mig motsatsen och börja prata med alla de människor som verkligen vet vad det handlar om. Prata med de efterlevande. Prata med de som befinner sig i vakuumet av den psykiatri som ännu finns kvar. Prata med de anställda. Prata med alla de "experter" som mött livets baksida och börja rädda liv och lidande nu!!!
Agera som en Socialminister borde agera.
Mvh / Michael Ljungberg, Sjätte Oktober Rörelsen
söndag 20 november 2011
måndag 7 november 2011
Hjälpa eller stjälpa...
Ja, det verkar inte råda något tvivel om att vi "vanliga" i dagens Sverige helt har tappat förståndet och precis som vår Regering så hjälper vi till att stjälpa de mest utsatta. För vad handlar dagens debatter egentligen om???
Jo, det handlar om att misskreditera och kritisera allt som inte har med kärnfrågan att göra. Att hitta en skyldig. Att hitta något som kan ställa än den ene än den andre i dålig dager för att vinna billiga poäng.
Men tror någon verkligen att detta hjälper alla de utsatta som inget hellre vill än att någon lyssnar på dom och tar deras situation på allvar?
Tror någon på allvar att hemlösa fryser mindre om vi fortsätter vara så iskalla att vi lägger medmänskligheten ännu en bit åt sidan, bara för att få spy lite galla?
Tror någon i sitt stilla sinne att människor med psykiatriska funktionshinder blir klokare och friskare av att se och höra på hur sjuk debatten egentligen är och fortsätter att vara?
Tror någon att de utförsäkrade känner ett hopp om att framtiden kan komma att ge dom någon form av upprättelse när det enda folk verkar vilja upprätta är att verbalt avrätta varandra?
Fan, vad jag skäms!!!
Jag skäms över den likgiltighet som råder, inte enbart från de styrande, utan också från alla dom som glömmer bort sina ideal. Dom som en gång kallade sig för gräsrötter men som nu tycks ha blivit asfalterade av hat och skitsnack. Med egna medel har dom slutat kämpa för att istället bli sitt eget motverkande bekämpningsmedel som sakta men säkert tar död på allt det man borde bekämpa och kämpa för.
Vart tog ni vägen?
Vart tog solidariteten för våra medmänniskor vägen?
Vart är vi på väg?
Vad vill vi uppnå?
Fundera på det en stund och tänk sedan på vem som tjänar på det som pågår. Jag skulle vilja påstå att vi alla kommer att stå där som förlorare en dag om det ska fortsätta som det gör. Då kanske vi alla kan ta de som redan har förlorat det mesta i hand och säga:
-Om vi bara vetat att ni hade ett sånt helvete!!!
Michael Ljungberg
Jo, det handlar om att misskreditera och kritisera allt som inte har med kärnfrågan att göra. Att hitta en skyldig. Att hitta något som kan ställa än den ene än den andre i dålig dager för att vinna billiga poäng.
Men tror någon verkligen att detta hjälper alla de utsatta som inget hellre vill än att någon lyssnar på dom och tar deras situation på allvar?
Tror någon på allvar att hemlösa fryser mindre om vi fortsätter vara så iskalla att vi lägger medmänskligheten ännu en bit åt sidan, bara för att få spy lite galla?
Tror någon i sitt stilla sinne att människor med psykiatriska funktionshinder blir klokare och friskare av att se och höra på hur sjuk debatten egentligen är och fortsätter att vara?
Tror någon att de utförsäkrade känner ett hopp om att framtiden kan komma att ge dom någon form av upprättelse när det enda folk verkar vilja upprätta är att verbalt avrätta varandra?
Fan, vad jag skäms!!!
Jag skäms över den likgiltighet som råder, inte enbart från de styrande, utan också från alla dom som glömmer bort sina ideal. Dom som en gång kallade sig för gräsrötter men som nu tycks ha blivit asfalterade av hat och skitsnack. Med egna medel har dom slutat kämpa för att istället bli sitt eget motverkande bekämpningsmedel som sakta men säkert tar död på allt det man borde bekämpa och kämpa för.
Vart tog ni vägen?
Vart tog solidariteten för våra medmänniskor vägen?
Vart är vi på väg?
Vad vill vi uppnå?
Fundera på det en stund och tänk sedan på vem som tjänar på det som pågår. Jag skulle vilja påstå att vi alla kommer att stå där som förlorare en dag om det ska fortsätta som det gör. Då kanske vi alla kan ta de som redan har förlorat det mesta i hand och säga:
-Om vi bara vetat att ni hade ett sånt helvete!!!
Michael Ljungberg
lördag 5 november 2011
Den brutala tystnaden...
...slår mig på käften varje dag och stundtals undrar jag hur jag ska kunna ta skydd från att skadas ytterligare. Smärtan, som ordens frånvaro åsamkar mig, är i det närmaste det värsta sveket jag någonsin upplevt.
Jag vet att det står emotionellt störd i min journal och att Borderline, som är namnet på detta, även innebär ett större känsloliv eller kraftigare svängningar vid sorg och glädje. Men vad jag INTE visste var att det fanns så otroligt många människor därute i vårat land som bär på en än värre diagnos.
En diagnos som uppenbarligen leder till total och oundviklig tystnad. En tystnad som med sitt tomma eko slår ner hänsynslöst på människor i vårt land. Människor som via sjukdomar eller funktionshinder av skilda slag inte längre platsar eller kan "göra skäl" för det nya Sveriges politik.
Det gör ont. Det gör så förbannat ont att se likgiltigheten och egoismen ta form, enbart för att tillräckligt många inte vågar öppna käften och säga STOPP.
Det gör ont att veta att oerhört många av dessa tysta själar en gång faktiskt hade empati nog att tycka och tänka då något inte stod rätt till. Men så hände någonting. Vad vet jag tyvärr inte. Men jag fortsätter att hoppas att dessa människor en dag kan hitta det svaret hos sig själva.
Helst innan fler människor har fallit offer för det omänskliga i att bli utförsäkrad, hemlös, arbetslös eller rentav falla ner i djupet och fångas av ett mörker som alltför ofta leder till en ond bråd död. Att helt enkelt lämnas åt sitt öde.
Det är så det ser ut i Sverige av idag. Den nya politiken kräver sina offer och dom krävs på bekostnad av ett jobbskatteavdrag som skulle ge människor mer pengar i plånboken. Vilket också många har fått.
Frågan är bara...Är det värt att se någon nära och kär gå under på grund av några hundralappar mer???
Kan det vara så att känslorna har köpts och stängts av till förmån för pengar???
Faktum är att jag tror att det är så det ligger till då jag själv har varit där. Jag har själv varit styrd av pengar och trodde då i min enfald att den kunde köpa lyckan. Men den höll istället på att kosta mig livet. Jag förlorade allt men vann tillbaka mitt förstånd.
Jag förstår nu att om inte alla får plats så kommer vi alla att stå där som förlorare en dag!!!
Michael Ljungberg
Jag vet att det står emotionellt störd i min journal och att Borderline, som är namnet på detta, även innebär ett större känsloliv eller kraftigare svängningar vid sorg och glädje. Men vad jag INTE visste var att det fanns så otroligt många människor därute i vårat land som bär på en än värre diagnos.
En diagnos som uppenbarligen leder till total och oundviklig tystnad. En tystnad som med sitt tomma eko slår ner hänsynslöst på människor i vårt land. Människor som via sjukdomar eller funktionshinder av skilda slag inte längre platsar eller kan "göra skäl" för det nya Sveriges politik.
Det gör ont. Det gör så förbannat ont att se likgiltigheten och egoismen ta form, enbart för att tillräckligt många inte vågar öppna käften och säga STOPP.
Det gör ont att veta att oerhört många av dessa tysta själar en gång faktiskt hade empati nog att tycka och tänka då något inte stod rätt till. Men så hände någonting. Vad vet jag tyvärr inte. Men jag fortsätter att hoppas att dessa människor en dag kan hitta det svaret hos sig själva.
Helst innan fler människor har fallit offer för det omänskliga i att bli utförsäkrad, hemlös, arbetslös eller rentav falla ner i djupet och fångas av ett mörker som alltför ofta leder till en ond bråd död. Att helt enkelt lämnas åt sitt öde.
Det är så det ser ut i Sverige av idag. Den nya politiken kräver sina offer och dom krävs på bekostnad av ett jobbskatteavdrag som skulle ge människor mer pengar i plånboken. Vilket också många har fått.
Frågan är bara...Är det värt att se någon nära och kär gå under på grund av några hundralappar mer???
Kan det vara så att känslorna har köpts och stängts av till förmån för pengar???
Faktum är att jag tror att det är så det ligger till då jag själv har varit där. Jag har själv varit styrd av pengar och trodde då i min enfald att den kunde köpa lyckan. Men den höll istället på att kosta mig livet. Jag förlorade allt men vann tillbaka mitt förstånd.
Jag förstår nu att om inte alla får plats så kommer vi alla att stå där som förlorare en dag!!!
Michael Ljungberg
lördag 29 oktober 2011
Öppet brev till "Folkhälsominister" Maria Larsson!!!
Jag vill börja med att citera Wikipedias beskrivning av ordet folkhälsa:
Folkhälsa är en medicinsk disciplin som ägnar sig åt att stärka hälsan i en befolkning, genom att arbeta preventivt genom folkbildning och genom att förhindra smittspridning eller ohälsosam livsstil med mera. Folkhälsan omfattar alla aspekter av medicinen, såsom den psykiska, sociala och fysiska hälsan.
Fortsättningsvis vill jag ställa den enkla frågan. Var är du någonstans i detta?
Då du, vid vår senaste kontakt för några år sedan, talade så vackert om att ni i Regeringen hade en nollvision av självmord, så vill jag påstå att ingenting har hänt. Snarare tvärtom.
Det vi ser är istället en nedmontering av det mesta och aldrig har det väl förekommit så många grupper som kämpar för att bli tagna på allvar. Vi hör protester från sjukvården, genom "Nej till nedskärningar inom vården". Vi har "Påskupproret" och "Solidarisk Trygghet", till förmån för de utförsäkrade. Antalet hemlösa ökar och ingen har väl lyckats undgå uppståndelsen kring upprättelsen av de vanvårdade barnhemsbarnen. Ja, listan kan göras lång.
Nu skriver jag till dig igen, i egenskap av administratör av Sjätte Oktober Rörelsen, vars namn är sprunget ur Jessica Olvebys dödsdag. Den sjätte Oktober för fyra år sedan tog Jessicas ork slut. Med två uppsträckta armar och blicken riktad mot himlen, som i en vädjan om hjälp ovanifrån, lät hon expresståget krossa hennes späda kropp till oigenkännlighet. Endast ett DNA-test kunde identifiera Jessica och hon blev blott 16 år.
I den bästa av världar hade Jessica levt idag. I den bästa av världar hade hennes dödslängtan tagits på allvar och hon hade också, i den världen, fått träffa en läkare. Så blev inte fallet. Bup gick inte vidare utan stannade vid sina "riktlinjer".
Även Katarina Dahlbergs dotter Emma hamnade i kläm i övergången mellan Bup och vuxenpsykiatrin. Något som man från de berörda har erkänt brast och fick till följd att även Emma tappade tron på livet och valde den mörka utvägen.
För Susanna Johanssons son Freddan tog det 13 år...TRETTON ÅR, innan en utredning gjordes av hans hälsa. Då var det redan försent att kunna komma tillrätta med allt det Freddan fått utstå i skolan och vardagen. Inte ens ett extrastöd i skolan fanns att tillgå och som du säkert har räknat ut så finns inte heller Freddan kvar bland oss.
Det gör däremot Karin, (fingerat namn), som vid 14 års ålder blev sexuellt utnyttjad, utan att någon efteråt frågade hur hon mådde. Detta fick till följd att Karin slöt sig och slutade lita på vuxna. Inte ens, då hon efter ett självmordsförsök hamnade på psyk i 15-årsåldern, vågade hon tala om det som hänt och hon har sen dess fått se en stor del av sitt liv gå till spillo. Någonstans hade man väl trott att sönderskurna armar, ätstörningar och en tillvaro med droger borde ha väckt någons uppmärksamhet. Men inte då. Inte ens en överdos som också den höll på att kosta henne livet fick någon reaktion till följd. Karin lever. Hon lever med återkommande depressioner och har till slut fått en diagnos alldeles för sent i livet. Hon hoppas ändå att denna förkortade berättelse av hennes liv kan göra någon nytta för andra i framtiden. Precis som de övriga. En sak är dock säker. Det finns oändligt många fler berättelser som tyvärr inte får plats här.
Men jag frågar än en gång: Var är du i allt detta?
Som "Folkhälsominister" borde du väl ändå ha ett större ansvar eller åtminstone en större empatisk förmåga att se vad som händer i Sverige av idag. Det kommer ju larmrapport efter larmrapport om att något är ordentligt snett i vårt samhälle då, till exempel, var fjärde svensk någon gång upplevt psykisk ohälsa. 3000 människor dör och över 100 000 skadas i vårdrelaterade skador i en sjuk sjukvård. Vi har alla de utförsäkrade som kastas omkring i en förtvivlan och osäkerhet, där många även sett sin ekonomi och tillvaro gå i kras. Vi har också i detta ett antal barn som far illa och barnfattigdomen har setts öka katastrofalt.
Från Regeringens håll säger ni att ni satsar hundratals miljoner på psykiatrin men ändå så skärs det ner och det talas om att psykiatrin på Karolinska ska slängas ut. Vart någonstans? Räknas inte de psykiskt sjuka till folkhälsan längre eller är det så enkelt att sjuka inte har någon plats alls i vårt samhälle?
Tala om det då istället för att bara komma med undanflykter eller tystnad. Berätta, om det är så att du inte får något gensvar från dina kollegor, om du nu har några egna synpunkter i ämnet. För kanske det är så att du faktiskt bryr dig men har armarna bakbundna. Men då borde du väl ändå kunna ta bladet från munnen och visa att du faktiskt är en medmänniska som värnar om ditt folk. Tala till de berörda. Gå ut från din kammare och se hur verkligheten ser ut. Lyssna på de efterlevande som sett sina nära och kära ta sitt liv och ställ frågan hur vi i vårt samhälle kan bli bättre på att förhindra att 1500 människor årligen väljer denna vägen. Gör skäl för din titel!!!
Den flathet och människofientlighet vi nu ser forma ett nytt Sverige är inte bara oroväckande. Den skapar också en känsla av att vi har någon form av utrensning på gång där bara de friska och arbetsföra räknas. Ett elitsamhälle. Det, Maria Larsson, är du med och medverkar i och du gör det i egenskap av "Folkhälsominister". Jag skulle skämmas och inte ens kunna se människor i ögonen om jag hade varit en del av detta. Och jag skulle definitivt inte lägga ordet nollvision i min mun om jag visste att det bara var tomt prat.
Så läs återigen beskrivningen av ordet folkhälsa och tala om för mig och svenska folket:
Var är du någonstans i detta?????
Michael Ljungberg / Sjätte Oktober Rörelsen
Folkhälsa är en medicinsk disciplin som ägnar sig åt att stärka hälsan i en befolkning, genom att arbeta preventivt genom folkbildning och genom att förhindra smittspridning eller ohälsosam livsstil med mera. Folkhälsan omfattar alla aspekter av medicinen, såsom den psykiska, sociala och fysiska hälsan.
Fortsättningsvis vill jag ställa den enkla frågan. Var är du någonstans i detta?
Då du, vid vår senaste kontakt för några år sedan, talade så vackert om att ni i Regeringen hade en nollvision av självmord, så vill jag påstå att ingenting har hänt. Snarare tvärtom.
Det vi ser är istället en nedmontering av det mesta och aldrig har det väl förekommit så många grupper som kämpar för att bli tagna på allvar. Vi hör protester från sjukvården, genom "Nej till nedskärningar inom vården". Vi har "Påskupproret" och "Solidarisk Trygghet", till förmån för de utförsäkrade. Antalet hemlösa ökar och ingen har väl lyckats undgå uppståndelsen kring upprättelsen av de vanvårdade barnhemsbarnen. Ja, listan kan göras lång.
Nu skriver jag till dig igen, i egenskap av administratör av Sjätte Oktober Rörelsen, vars namn är sprunget ur Jessica Olvebys dödsdag. Den sjätte Oktober för fyra år sedan tog Jessicas ork slut. Med två uppsträckta armar och blicken riktad mot himlen, som i en vädjan om hjälp ovanifrån, lät hon expresståget krossa hennes späda kropp till oigenkännlighet. Endast ett DNA-test kunde identifiera Jessica och hon blev blott 16 år.
I den bästa av världar hade Jessica levt idag. I den bästa av världar hade hennes dödslängtan tagits på allvar och hon hade också, i den världen, fått träffa en läkare. Så blev inte fallet. Bup gick inte vidare utan stannade vid sina "riktlinjer".
Även Katarina Dahlbergs dotter Emma hamnade i kläm i övergången mellan Bup och vuxenpsykiatrin. Något som man från de berörda har erkänt brast och fick till följd att även Emma tappade tron på livet och valde den mörka utvägen.
För Susanna Johanssons son Freddan tog det 13 år...TRETTON ÅR, innan en utredning gjordes av hans hälsa. Då var det redan försent att kunna komma tillrätta med allt det Freddan fått utstå i skolan och vardagen. Inte ens ett extrastöd i skolan fanns att tillgå och som du säkert har räknat ut så finns inte heller Freddan kvar bland oss.
Det gör däremot Karin, (fingerat namn), som vid 14 års ålder blev sexuellt utnyttjad, utan att någon efteråt frågade hur hon mådde. Detta fick till följd att Karin slöt sig och slutade lita på vuxna. Inte ens, då hon efter ett självmordsförsök hamnade på psyk i 15-årsåldern, vågade hon tala om det som hänt och hon har sen dess fått se en stor del av sitt liv gå till spillo. Någonstans hade man väl trott att sönderskurna armar, ätstörningar och en tillvaro med droger borde ha väckt någons uppmärksamhet. Men inte då. Inte ens en överdos som också den höll på att kosta henne livet fick någon reaktion till följd. Karin lever. Hon lever med återkommande depressioner och har till slut fått en diagnos alldeles för sent i livet. Hon hoppas ändå att denna förkortade berättelse av hennes liv kan göra någon nytta för andra i framtiden. Precis som de övriga. En sak är dock säker. Det finns oändligt många fler berättelser som tyvärr inte får plats här.
Men jag frågar än en gång: Var är du i allt detta?
Som "Folkhälsominister" borde du väl ändå ha ett större ansvar eller åtminstone en större empatisk förmåga att se vad som händer i Sverige av idag. Det kommer ju larmrapport efter larmrapport om att något är ordentligt snett i vårt samhälle då, till exempel, var fjärde svensk någon gång upplevt psykisk ohälsa. 3000 människor dör och över 100 000 skadas i vårdrelaterade skador i en sjuk sjukvård. Vi har alla de utförsäkrade som kastas omkring i en förtvivlan och osäkerhet, där många även sett sin ekonomi och tillvaro gå i kras. Vi har också i detta ett antal barn som far illa och barnfattigdomen har setts öka katastrofalt.
Från Regeringens håll säger ni att ni satsar hundratals miljoner på psykiatrin men ändå så skärs det ner och det talas om att psykiatrin på Karolinska ska slängas ut. Vart någonstans? Räknas inte de psykiskt sjuka till folkhälsan längre eller är det så enkelt att sjuka inte har någon plats alls i vårt samhälle?
Tala om det då istället för att bara komma med undanflykter eller tystnad. Berätta, om det är så att du inte får något gensvar från dina kollegor, om du nu har några egna synpunkter i ämnet. För kanske det är så att du faktiskt bryr dig men har armarna bakbundna. Men då borde du väl ändå kunna ta bladet från munnen och visa att du faktiskt är en medmänniska som värnar om ditt folk. Tala till de berörda. Gå ut från din kammare och se hur verkligheten ser ut. Lyssna på de efterlevande som sett sina nära och kära ta sitt liv och ställ frågan hur vi i vårt samhälle kan bli bättre på att förhindra att 1500 människor årligen väljer denna vägen. Gör skäl för din titel!!!
Den flathet och människofientlighet vi nu ser forma ett nytt Sverige är inte bara oroväckande. Den skapar också en känsla av att vi har någon form av utrensning på gång där bara de friska och arbetsföra räknas. Ett elitsamhälle. Det, Maria Larsson, är du med och medverkar i och du gör det i egenskap av "Folkhälsominister". Jag skulle skämmas och inte ens kunna se människor i ögonen om jag hade varit en del av detta. Och jag skulle definitivt inte lägga ordet nollvision i min mun om jag visste att det bara var tomt prat.
Så läs återigen beskrivningen av ordet folkhälsa och tala om för mig och svenska folket:
Var är du någonstans i detta?????
Michael Ljungberg / Sjätte Oktober Rörelsen
torsdag 1 september 2011
Dagen jag dog blev till dagen då jag föddes...
Det jag minns, i töcknet av 100 distalgesic och en liter whiskey, var en oerhört skön känsla av befrielse, där varje rörelse var som inbäddad i bomull. En extremt underbar stund.
Exakt hur många timmar som passerade innan jag dog har jag ingen aning om. Men att jag dog fick jag bekräftat av en sköterska den femte December 2001, dagen efter att jag föddes.
Visst, det kan låta makabert det jag skriver. Men jag har sen lång tid tillbaka bestämt mig för att öppenhet är bättre än att sluta sig. Att inte prata om psykisk ohälsa är detsamma som att blunda för att den finns där. Men den gör det. Den är idag vår största folksjukdom där många går igenom ett helvete ingen kan förstå förrän dom själva är där.
Men måste det gå så långt? Måste det bli så illa att man ska hamna i ett tillstånd av uppgivenhet, hopplöshet och en känsla av att inte duga någonting till?
När vi är barn drömmer vi om att förändra. Att hitta drömyrket. Något som sakta men säkert suddas ut till att bli enbart en dröm vi en gång bar på. Många kanske inte ens kommer ihåg sina drömmar.
Efter den där dagen då jag dog föddes en ny kille. En kille som idag, under 10 år av barnsjukdomar och återfall, bär på en ny dröm. (Den där drömmen om att bli indian funkade ju inte) Så idag är min dröm en dröm om att förändra. Att förändra attityder och tankesätt hos oss alla.
Idag drömmer jag om ett samhälle där människor bryr sig om varandra och "ser" alla de människor som har hamnat utanför. De av våra medmänniskor som aldrig drömde om att bli sjuka, arbetslösa eller ens drabbas av en annan av våra folksjukdomar, alkoholismen.
Listan kan göras lång men vi får aldrig glömma att det finns en orsak bakom allt. Det finns en orsak till att många mår psykiskt dåligt och det finns också en orsak till att andra tar till spriten för att döva ångesten. Tyvärr finns det också en orsak till att ingen verkar vilja se att det finns en orsak. Den orsaken brukar kallas för likgiltighet eller i vissa fall egoism.
Men hur många drömde som barn att bli likgiltig eller egoistisk så till den milda grad att man skiter i om grannen ligger och dör eller bara går förbi en människa som fallit till marken? Utan att ens kolla om det handlar om en hjärtinfarkt eller, som de flesta i det fallet tror, ett fyllo.
Får det oss, innerst inne, att må bättre av att veta att fler och fler drabbas av ännu en folksjukdom? Fattigdomen.
Jag har sen jag drabbades av PTSD (posttraumatisk stressyndrom) levt på existensminimum men jag har alltid haft 20 kronor över till någon som i stunden bättre behövde den. Jag har alltid haft tid att prata, även med alkoholisten och jag har alltid fascinerats av deras historia. För bakom "fyllot", bakom den utförsäkrade, bakom den arbetslöse, bakom oss alla finns det en människa.
Min dröm är att du, jag och alla andra börjar att se varandra. Vad har vi att förlora. I bästa fall så kanske vi möter en vän för livet. I värsta fall så får vi ge nästa människa en chans. Som barn ville vi alla bli sedda. Som barn kände vi oss viktiga när någon såg oss och det fick oss att må mycket bättre.
Men glöm inte...Det är minst lika betydelsefullt att se och bli sedd i vuxen ålder.
S.O.T.D.
Exakt hur många timmar som passerade innan jag dog har jag ingen aning om. Men att jag dog fick jag bekräftat av en sköterska den femte December 2001, dagen efter att jag föddes.
Visst, det kan låta makabert det jag skriver. Men jag har sen lång tid tillbaka bestämt mig för att öppenhet är bättre än att sluta sig. Att inte prata om psykisk ohälsa är detsamma som att blunda för att den finns där. Men den gör det. Den är idag vår största folksjukdom där många går igenom ett helvete ingen kan förstå förrän dom själva är där.
Men måste det gå så långt? Måste det bli så illa att man ska hamna i ett tillstånd av uppgivenhet, hopplöshet och en känsla av att inte duga någonting till?
När vi är barn drömmer vi om att förändra. Att hitta drömyrket. Något som sakta men säkert suddas ut till att bli enbart en dröm vi en gång bar på. Många kanske inte ens kommer ihåg sina drömmar.
Efter den där dagen då jag dog föddes en ny kille. En kille som idag, under 10 år av barnsjukdomar och återfall, bär på en ny dröm. (Den där drömmen om att bli indian funkade ju inte) Så idag är min dröm en dröm om att förändra. Att förändra attityder och tankesätt hos oss alla.
Idag drömmer jag om ett samhälle där människor bryr sig om varandra och "ser" alla de människor som har hamnat utanför. De av våra medmänniskor som aldrig drömde om att bli sjuka, arbetslösa eller ens drabbas av en annan av våra folksjukdomar, alkoholismen.
Listan kan göras lång men vi får aldrig glömma att det finns en orsak bakom allt. Det finns en orsak till att många mår psykiskt dåligt och det finns också en orsak till att andra tar till spriten för att döva ångesten. Tyvärr finns det också en orsak till att ingen verkar vilja se att det finns en orsak. Den orsaken brukar kallas för likgiltighet eller i vissa fall egoism.
Men hur många drömde som barn att bli likgiltig eller egoistisk så till den milda grad att man skiter i om grannen ligger och dör eller bara går förbi en människa som fallit till marken? Utan att ens kolla om det handlar om en hjärtinfarkt eller, som de flesta i det fallet tror, ett fyllo.
Får det oss, innerst inne, att må bättre av att veta att fler och fler drabbas av ännu en folksjukdom? Fattigdomen.
Jag har sen jag drabbades av PTSD (posttraumatisk stressyndrom) levt på existensminimum men jag har alltid haft 20 kronor över till någon som i stunden bättre behövde den. Jag har alltid haft tid att prata, även med alkoholisten och jag har alltid fascinerats av deras historia. För bakom "fyllot", bakom den utförsäkrade, bakom den arbetslöse, bakom oss alla finns det en människa.
Min dröm är att du, jag och alla andra börjar att se varandra. Vad har vi att förlora. I bästa fall så kanske vi möter en vän för livet. I värsta fall så får vi ge nästa människa en chans. Som barn ville vi alla bli sedda. Som barn kände vi oss viktiga när någon såg oss och det fick oss att må mycket bättre.
Men glöm inte...Det är minst lika betydelsefullt att se och bli sedd i vuxen ålder.
S.O.T.D.
tisdag 23 augusti 2011
Jag såg likgiltigheten i dina ögon
...och den skrämmer mig...
Jag har sett den förr i människor vars livsöden har varit långt ifrån den värld du lever i...Jag har sett tomheten i dom som balanserat på gränsen mellan liv och död där bakgrunden till deras mående är ett liv du aldrig sett...
Jag har sett blickar tändas av hopp, jag har sett blickar som bara av en utsträckt hand har lyst upp igen...Jag har sett hur kärlek och omtanke kan göra underverk men jag ser också effekterna av det motsatta...
Dina ögon skrämmer mig Herr Statsminister...
Dom lyser inte, dom bryr sig inte...Dom inger inte hopp om en bättre framtid för de människor som du faktiskt ska företräda och vara ett föredöme för...
Jag såg likgiltigheten i dina ögon och jag förstod inte nåt av vad du sa, den där kvällen i Agenda...Den där kvällen då du svarade på nåt helt annat än vad du borde göra...
Det skrämmer mig Herr Statsminister...
Det skrämmer mig att du är så kall inför det faktum att du lämnar människor åt deras öde och jag undrar om du förstår vad som sker utanför dina skygglappar...
Jag undrar om du begriper att du är ansvarig för dom som inte längre orkar stå emot och kämpa för sin rätt till ett värdigt liv...Dom vars enda fel var att dom blev sjuka eller på annat sätt skulle behövt lite mer omtanke...
Dom som inte ens ges tid att sörja sina barn som gått bort...Dom som inte ens ges tid att läka sin själ eller sin kropp som slitits ut för vårt lands skull...Dom som inte ens ges tid.........och som bara ser en utväg i att ta livet av sig...
Inför dom har du ett ansvar Herr Statsminister...Ta det ansvaret och gör det NU...
Denna text mailades till Statsminister Fredrik Reinfeldt den andre September 2009 men är fortfarande lika aktuell. Något svar fick jag självklart inte...
S.O.T.D.
Jag har sett den förr i människor vars livsöden har varit långt ifrån den värld du lever i...Jag har sett tomheten i dom som balanserat på gränsen mellan liv och död där bakgrunden till deras mående är ett liv du aldrig sett...
Jag har sett blickar tändas av hopp, jag har sett blickar som bara av en utsträckt hand har lyst upp igen...Jag har sett hur kärlek och omtanke kan göra underverk men jag ser också effekterna av det motsatta...
Dina ögon skrämmer mig Herr Statsminister...
Dom lyser inte, dom bryr sig inte...Dom inger inte hopp om en bättre framtid för de människor som du faktiskt ska företräda och vara ett föredöme för...
Jag såg likgiltigheten i dina ögon och jag förstod inte nåt av vad du sa, den där kvällen i Agenda...Den där kvällen då du svarade på nåt helt annat än vad du borde göra...
Det skrämmer mig Herr Statsminister...
Det skrämmer mig att du är så kall inför det faktum att du lämnar människor åt deras öde och jag undrar om du förstår vad som sker utanför dina skygglappar...
Jag undrar om du begriper att du är ansvarig för dom som inte längre orkar stå emot och kämpa för sin rätt till ett värdigt liv...Dom vars enda fel var att dom blev sjuka eller på annat sätt skulle behövt lite mer omtanke...
Dom som inte ens ges tid att sörja sina barn som gått bort...Dom som inte ens ges tid att läka sin själ eller sin kropp som slitits ut för vårt lands skull...Dom som inte ens ges tid.........och som bara ser en utväg i att ta livet av sig...
Inför dom har du ett ansvar Herr Statsminister...Ta det ansvaret och gör det NU...
Denna text mailades till Statsminister Fredrik Reinfeldt den andre September 2009 men är fortfarande lika aktuell. Något svar fick jag självklart inte...
S.O.T.D.
torsdag 4 augusti 2011
Exklusivt: Här redovisas fördelarna med en moderat politik!!!
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Tack för att du tog dig tid att läsa / Michael
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Tack för att du tog dig tid att läsa / Michael
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)